Utbrott utan dess like

Nu har min son haft en en-och-en-halv-timmes-utbrott.

Det börjar med att han drar och sliter i mig och jag ska komma - nej säger jag då för jag satt med Styvis i soffan och väntade på att maten skulle bli klar. Han blir vansinnig och kör då med att han vill ha vatten. (Hans utpressar-grej). Jag vägrar eftersom han är så bökig och gapig. Här får man ingen vatten om man gastar så där. Då får man lugna ner sig innan. Utbrottet fortsätter och han blir ömsom arg ömsom vill ha tröst.

Maten blir klar och jag ska då försöka få ut en köttfärspaj ur ugnen. Helt omöjligt med en utbrotts-kille som slänger sig runt benen. Då öppnas ingen ugn! Så vi fortsätter att konflikta. Jag försöker sätta honom på sin stol (en tripp trapp) och han vägrar. Tar ner honom på golvet och han fortsätter utbrotta. Lyfter ut honom varsamt i hallen och ber honom att lugna sig. Näe....menar han. Han vill inte ge sig och inte jag heller! Nu är det viljans kamp mellan oss.

Så middagen avnjöt Styvis och jag med lille M hängandes i min ena arm, gastandes och alldeles kryllig i lockarna av svetten. Vi pratade högt med varandra Styvis och jag för att överrösta.

- HUR GÅR DET MED TEATERN DÅ? skriker jag
- JO DET GÅR BRA, gastar hon JAG SKA VARA ETT VINDKRAFTVERK OCH EN KÖR
- VA KUUUL, skriker jag

Och M han vrålar han med i sin förtvivlan över att det inte blir som han vill.

Pappa kommer hem och han ignorerar honom också. M bryr sig inte om det för det är han och jag som konfliktar...det är han fullt medveten om och söker inte ens stöd hos pappa.

Pappa äter sin middag i vrålandet från M

Jag ställer då och då fram M flaska med vatten på bordet - klappar på stolen och säger "Ska du sätta dig så får du lite vatten". Eller "Om du lugnar dig så får du vatten".

Marcus blänger på stolen och är där och nosar ett par gånger, men kommer på att han minsann inte ska ge sig!

Han är uppe på stolen och säger "komma" och vill bli buren. Nej, säger jag. Lugna dig först och sätt dig.

Detta håller på ett tag....länge...mina öronproppar åkte in redan innan pappa kom hem.

TILLSLUT! Marcus sätter sig på stolen och blir tyst. Kampen är över.

Jag ger honom flaskan och klappar honom på huvudet. Kramar om honom och säger "Sådär, det var väl skönt, nu var du duktig som sitter så lungt på stolen".

Sen kramas vi och han är redo för sängen. Han har ju gastat sig ända till läggdags. Får välling och jag byter honom i sängen. Han slocknar på två röda.

Det bränner i hjärtat när man ska konflikta. Men det gäller att stå pall. Jag hade kunnat hålla på hela natten. För ger jag mig - så är det tyvärr likadant nästa gång.

Hoppas han drömmer sött och mår bra mitt lilla hjärta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0