Insnöad



Jag överdriver verkligen inte känslan att känna mig insnöad idag. Så här ser det ut på mitt sovrumsfönster.

Vi vaknade i morse och hostade ikapp jag och Marcus. Halsen svider från Gastroskopiundersökningen i tisdags och det gör ont att svälja. Lätt huvudvärk och mosig tittade jag ut genom fönstret. Det fullkomligen toksnöade. Nä, detta gick inte. Kollade tågen och det var flera inställda. Marcus kändes varm men vägrade bli tempad av den splitternya örontermometern men jag avgjorde att han bäst bör vara hemma. Det blir bara katastrof om han inte mår bra, de ringer från dagis och sen kommer varken jag eller Sambo-Älsklingen hem för att alla tåg är inställda. När jag ringde dagis berättade de dessutom att de var väldigt ont om personal då många var insnöade och de hade slagit ihop avdelningarna. Det hade Marcus aldrig orkat med alla barn och stök idag. Jag hade själv högre temp än normalt och kände mig risig. Det fick bli en hemmadag för oss två. Styvis blev hemskickad tidigare från skola för de ville inte hålla kvar barnen i ovädret. Jag hade inte ens kommit fram med barnvagnen idag heller.

 

Opigg kille. Röd runt ögonen, snoret rinner och hostar.

 

Medan Marcus låg kvar i min säng och var sjuker (ni ser honom där bland kuddarna)  passade jag på att möblera om lite samt klä väggen i mitt favorittyg. Det tyget jag köpte som skulle upp i våder i halltrappen. Det blir aldrig av att vi målar där nu så jag tänkte att jag likagärna kunde göra mig en mysig sovdel istället. Ett perfekt tillfälle att behöva köpa in nya sängkläder också känner jag. Underhållning för sjuk son och lagom krävande för krasslig och extremt rastlös mamma. Jag är mycket nöjd med resultatet.

 

 

Bjuder på lite juliga husbilder också

 

 

 

Styvis och jag klädde granen så den skulle vara fin till hennes födelsedagsmiddag vi hade igår.

 

 

Hon fick bland annat en ny tv och en ny matta

 

Gastroskopin

Ska ju berätta hur det gick också. Tågstrul gjorde att jag startade rejält tidigt för att inte missa tiden i Lund. Efter en liten stund på stan tog fastan ut sin rätt och jag kände mig matt och yr. Beslöt att ta bussen till Universitetslasarettet och sätta mig där trots att det var två timmar kvar. Hade med mig en tidning sen har man ju alltid iPhonen och kan kolla på tv etc. Tyvärr fick jag sitta i det tråkigare väntrummet utan tv för de hade ju (fattar inte att ett sjukhus kan göra så) placerat jordens största Fredskalla där som jag fick luftvägsbesvär av och det började klia i halsen och bli svårt att andas av. Tur man har astmaspray med sig. Konstigt att de ens får ha levande blommor på ett sjukhus.

När de skulle sticka mig sen blev det som vanligt helt knas och de hittade inget bra ställe som fungerade. Venerna är sköra och spricker så hon fick inte till det ordentligt. Jag började gråta och fick panik...som vanligt. Det blir ta mig sjutton bara värre och värre när man tvärtom tror att man ska bli "van". Nu fick jag dock ett bekräftande om att jag antagligen är stucken så mycket så venerna vill liksom inte. Dr Blind kom in och tyckte att jag skulle få en värmedyna runt armen för det var dessutom kallt i rummet. Sen började vi diskutera vad vi skulle göra om inte detta gick...då skulle jag få göra undersökningen utan nedsövning. ALDRIG. Så jag blev förbannad på hela situationen (ibland är det bra för då tuffar man till sig) och sa "HUGG BARA! Nu kör vi" och så bad jag dem att distrahera mig med att prata oviktiga saker. Jag försökte be sjuksköterskan att babbla lite om engelska fotbollslag. Men han kunde bara Manchester Unitet och hade knappt hört talas om Everton. Så vi började prata om tågstrulet istället och då blev mina vener varma och det gick att sticka....

 

Sen ska svalget bedövas och då får man nåt äckligt insprutat i munnen som gör att man börjar prata som om man var med i Mora träsk Tigerjakten.

Jag minns ärligt talat inte ett skvatt sen. Jag vaknade bara upp och låg på uppvaket. SKÖNT! Öm i halsen dock och det gjorde lite ont i armen där den där sprutgrejjen satt. Dr Blind kom in och sa att, förutom bråcket på magmunnen, såg det fint ut. Han skulle titta på magnetröntgen också för det hade han inte gjort. Men antagligen ser det bra ut där också.

I allt detta har jag fått fatt på en jättetrevlig tjej som bor här i skåne också med exakt samma problem. Hon har också genomgått denna operationen och fått tunntarmen kopplad till levern etc. Sen fick hon tyvärr genomgå en hel del jobbigt efteråt som jag lyckligtvis sluppit innan de konstaterade att de inte visste vad som orsakade smärtorna och att man inte kan göra något åt detta. Det känns jätteskönt att det finns någon annan där ute ändå som upplever samma som jag (inte för att jag önskar NÅGON detta) så man får bekräftat att det inte bara är "inbillning". Hon hade fått kontakt med en Osteopat och efter behandling hos honom har hon inte haft några anfall.

Jag har lyckligtvis (ta i trä) inte haft något större heller sen levern svällde upp och hade sig. Jag har en känsla av att en av medicinerna jag tar nu mot gallkramp (eller sån kramp man inte kan kontrollera) fungerar lite grann. Jag har tagit den precis när jag känner lite lite hugg. Sen har det inte blivit mer i anfallet, men man vet ju inte om det beror på medicinen eller om det ändå inte skulle ha blivit mer.

Jag är i alla fall nöjd så länge jag slipper anfallen. Har helt uteslutit banan, äta rena ägg (går bra i pannkaka etc) och choklad. De är sk triggers känns det som. Speciellt choklad har jag märkt.

NU ska jag ta en dusch och sen ska jag krypa ner i sängen.

 

Vi får hålla oss hemma i morgon också så han blir frisk nu! Vi behandlar ju hans infektion i fingret nu också med penicillin, alsolsprit och förband. Hoppas det blir bättre snart.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0